Mitt liv, min historia!

Jag och morsan var i affären nyss, och jag såg en bok som typ handlade om choklad och det var en massa recept som innehöll chokland. O jag blev ju liksom skitglad eftersom jag vill jobba med choklad.

Men morsan bara sa, äsh det e väl inget med en sån bok...

Alltid när jag har en dröm så bryr hon sej inte eller så e det ingen bra dröm. Men när brorsan säger att han har endröm eller om det finns något som han skulle vilja göra, då e hon så jäkla positiv o vill att han ska uppfylla drömen!

Som exempel, när han sa att han ville styrketräna och bli stor och sånt, då var det liksom " ja med det e väl roligt att du vill dej, då får du ju ta dej tid att går till gymet också och verkligen försöka!"

När jag sa att jag verkligen ville lära mej spela gitar/bas, "jaha, och vad ska det vara bra för? du kommer ju inte att ta dej tid att lära dej spela så det e väl inte lönt?"

Brorsan ville ut och gå en lång runda, vette fan vad det kallas, men liksom vara ute i skogen och sånt i en vecka eller nått.   " ja men det hade ju varit roligt! då kan du ju ta med dej e kompis så kan ni ut och vandra i sommar.=)"

jag sa att jag ville bli konditor och baka ovanliga tårtor  "äsh, det e väl ingen som vill köpa såna tårtor som du vill göra, då kan du väl göra vanliga tårtor och bakelser ist!"

jag har ju snart inga drömmar kvar! du förstör ju dom:'(

Fast det e väl så det ska vara, brorsan e mammas lilla pojke, jag e pappas flicka. men pappa finns ju snart inte kvar för mej längre, vems e jag då?